I Aftonblandet idag skriver Åsa Lindeborg om Vädermannen.
"Djupet, dramat och komplexiteten som saknas i personporträtten återfinns – som alltid hos Lundell – i naturskildringen. Vädermannen är en osentimental kapitulation inför naturens dialektik och det organiska material som tar åldrandet och döden förgiven. Här finns till och med en lyhördhet inför den lejongula renfanan, detta missuppfattade blomster som alltid levat vid sidan av vägen. Trots regnet och blåsten, sällan har Sverige varit så vackert."